Frihetens vind…

Trettio fria dagar…

Mikael och prästkollegor 20090614

 

En egen företagare är aldrig riktigt ledig vet jag. Men är ju nu anställd under ett år som pastorsadjunkt. ”Att leverera” är stadiet som innebär att man är duktig, att man är samhällsnyttig. Man kan producera bort sin andlighet och till slut är risken överhängande att man ser sig själv som navet i alltings produktion, man blir som en robot.

Efter att studerat i över 5,5 år, tar jag nu tid för mig själv och min familj. En bara-vara tid. Inget är inplanerat. Några böcker gör sig påminda och lockar till både förkovran och fin- samt enbart förströelseläsning. Gräsmattan och vilstolen inbjuder till stilla tankar. Och just nu servas min Harley, så att den kan möjligöra upptäckter när andan faller på. En månads frihet.

Blev igår officiellt välkomnad som präst i Gottsunda under högmässan. Temat som jag predikade om passade som handen i handsken, ”förlorad och återfunnen”. Den förlorade sonen, det borttappade fåret och den borttappade penningen – alla sprungna ur Jesu liknelse om nåden – att Gud t.o.m. där på korset välkomnar förbrytaren som tar emot Jesus på korset, i den sista stunden i sitt liv. Det är inte gärningarna som räddar, frälser, utan tron – att Gud vill och kan hjälpa dig, att han kan förbättra dig och din inställning till dig själv och andra och fylla ditt inre tomrum. Vilken gåva att få tala om räddning, tro, hopp och kärlek. Vilket kall jag har.

Många är idag borttappade, tyngda under stress, måsten och droger av olika slag. Michael Jackson lämnar mig ingen ro. Det framkommer i media att han överdoserade medicin under lång tid. Inte kunde han fått tag i dem utan andras hjälp. Medberoendet dödade sålunda världens mest framgångsrika popartist.

Vi kan lägga till en i raden av de som blivit dödade av möjliggörare. Tänker på bl.a. Janis Joplin, Jimi Hendrix, Jim Morrison och Sid Vicious. ”Vad hjälper det att vinna världen om man mister sig själv”, förmedlar den Heliga Skrift vist. Därför tar jag ledigt ett tag. Dock bloggar jag på från hängmattan.

Vila i frid – alla Ni som behöver och vågar.

We are the world…

Förlorad och återfunnen…

Mikael lyckönskas av Biskop Persenius efter prästvigningen

Imorgon predikar jag i Gottsunda Kyrka, kl. 1100 i vår högmässa. Temat enl. ovan rubrik. Tänker på alla de under jag sett och hört de senaste åren. Människor som tappat bort sig själva eller som blivit borttappade, som gjort sig själva till centrum, antingen av högmod eller stängt ute andra pga. tillitsbrist och skador.

Synd är att stänga sig ute från andra människor och att stänga av relationen med Gud, och på så sätt stänga sig ute från sitt sanna jag, så  missar man målet med att finnas till för sig själv och andra. Rädslan är kärlekens motsats och som släcker lågan, livet och mörklägger växande.

Min första tid, två veckor som arbetande präst (bild från Uppsala Stifts fotograf), har varit underbara. Platsen jag kommit till är fantastisk, Gottsunda som är multikulturellt, med fantastiskt många ursprungsnationaliteter och så Sunnersta, på ytan dess motsats med hög utbildning och likaså god ekonomi, generellt sett. Men.. det skiljer sig inte att vara människa särskilt mycket på olika platser. Precis som det inte skiljer sig så enormt mycket att vara människa på Jesu tid och nu. Ok, prylarna och olika bekvämligheter skiljer för en del. Men glöm inte att en miljard lider av hunger…

Älskar mötena i vår kyrka i Gottsunda, på onsdagskvällarna där vi alla delar soppa och gemenskap och imorgon där vi delar kalk och bröd i nattvarden. Alla lika, men ändå unika. ”We are the world”; sjöng Michael Jackson & Co. så inspirerande för en hel värld. Nu är han borta – förlorad, men återfunnen hos Gud, hoppas jag.

Lasse - Tyfri MC, Mikael - präst & ryggen Pontus J Back

Tänker på alla min nya vänner i 12-stegs gemenskaperna, som varit förlorade, men genom sin tro på en högre makt; ”Gud, som du uppfattar honom”, återigen fått fotfäste och ändrat riktning på sina liv, bort från det trasiga, det döda och nu stigit med darrande ben in mot Livet. Tack vare Gud och genom stöd från andra - genom varandra, så har många börjat sin nya vandring mot ett nytt håll och mot Gud.

Det är bara Jesus som kan hela, vilket Pontus J Back från Finland (hans bilder), en ärrad hårdrock-veteran som söp bort allt inkl. hälsan spontant berättade efter mitt föredrag om de ”glömda barnen” ute på Café Svalkan (en UNDERBAR plats) i veckan som gick. Han mötte Jesus och nu åker han runt och berättar om sitt helande på sin Harley-Davidson med sin son på bönpallen, nu hitlotsade av min biker-kompis Lasse från Tyfri MC.

Pontus J Back vittnade om sitt helande efter mitt föredrag

Alla häpnade när Pontus berättade på sin långsamma muminsvenska. Väckelse – sannerligen. Gud tar emot de bort tappade fåren. Jag vet.

Michael Jackson lever… Något fattas oss…

En ikon dör inte.

Kommer ihåg augusti 1977 och dödsbeskedet. Kungen var död. Elvis som jag såg 1973 i Las Vegas. Och något fattades mig.

Jackson, ”The king of pop”, är nu avliden. Också här är droger en bidragande orsak till ett alltför kort liv. Och nu fattades mig återigen en musikikon.

Tack vare ovan bägge  kunde jag genom deras gåvor försörja mig på musik som discjockey under 1970- och 80-talet och med deras bidrag kunde jag förgylla andra människors liv med deras musik och ge glädje.

Rest in peace!

Ett nytt liv

Olika.

 Arbetsuppgifterna som präst är verkligen olika. Att skriva predikningar och undersöka Guds ord tar tid och skall inte fuskas iväg. Som exeget anser jag det är viktigt att försöka undersöka de olika skikten bakom varje Bibelord/berättelse. Har hållit två predikningar och ett par andakter hittills. Denna vecka blir det också två i Gottsunda kyrka, en på torsdag kl. 1830 och så söndagens högmässa kl. 1100.

Imorgon skall jag enligt tidigare löfte hålla föredrag om ”de glömda barnen” på underbart vackra sjöbelägna Café Svalkan, kl. 1900 ute på Ulriksdal i Stockholm. Kom dit vet ja´. Innan dess blir det nog en andakt för daglediga i Sunnersta Kyrka kl. 1300. Kul!!!!

Har minglat vid Ulva Kvarn idag (bild bredvid), där det varje tisdagkväll är bilar och spännande mc´s som visas upp. En folkfest. Många samtal blir det… Kommer man i prästskjortan blir det ofta spännande möten. En hel del är nyfikna och har frågor, vilket jag vet sedan många år tidigare när jag haft på mig min mcväst med dess credo (”jag tror”). Man behöver som kristen synas, tycker jag. Alla är vi präster i det allmänliga prästadömet.

Dessvärre har jag inte bärbar data på jobbet eller trädlöst nätverk, därav har det blivit för få inlägg här på bloggen, men från nästa vecka blir det bättre, då jag är ledig. Det är underbart att få vara präst, om än märkligt, och det finns så mycket att lära, tack och lov. Och när man gör fel, så kommer Guds livgivande nåd in. Det är bra. ”I svagheten finns styrkan”, säger ju Paulus (som var nasir för en tid och då avstod från oren mat och alkohol bl.a. Det borde man kanske fler göra idag).

Är med i Dagen idag om alkoholfri nattvard…

Stort uppslag.

Blev kontaktad av tidningen Dagen som tydligen hade fått information om min prästvigning och kalkens innehåll. I dagens nummer kan du läsa artikeln som man tydligen slog upp stort.

Har fått många, många mail om artikeln också. Det verkar som många har ett stort behov av att lyfta frågan om alkohol och visa hur kyrkan kan hjälpa de som är drabbade, de som är offer och dess anhöriga. Det verkar finnas en svårighet att få gehör för att kunna erbjuda ett tillräckligt säkert alternativ för de som inte kan eller vill dricka alkohol i nattvarden.

Frågan lyfts gällande nattvard, problemet är större än just nattvardsgången, men detta är en tydlig ingång att i handling visa att man bryr sig om ett problem som förlamar halva svenska folket.

Idag hade Systembolaget en miljon (1 MILJON!!!???)  kunder. Och jag som trodde det var finanskris… Pengar tycks tydligen inte vara ett problem, eller… Man kanske har valt att prioritera?

En hel del barn kommer att fara illa imorgon och bli tillitsskadade pga att många anser det är en rättighet att dricka alkohol. Många barn vill inte att de vuxna skall ta sig den rättigheten…

Oj vad mycket nytt…

Förändringens vind…

Att gå in i olika roller. Först barn, därefter bl.a. skolbarn, militärutbildning, telefonförsäljare, egen företagare, disckjockey, projektledarutbildning, VD, marknadschef, eventkoordinator, student och nu präst.

Märkligt var det igår att sätta på sig en prästskjorta och åka till ett jobb, mitt såsom präst. Intensiva dagar har det varit, några andakter och ikväll var det min första mässa. Och det känns som jag är på rätt plats. Mycket finns att lära. Är bara ett Guds barn – och det är mer än ok.

All frid/ Mikael.

En av mitt livs ögonblick igår – tack alla underbara!!!

Trött och nu präst för evigt.

Många dygn med alldeles för lite sömn, därav blir det ett kort inlägg just nu och när tid medger blir det en utförligare rapport om igår.

Alldeles märkligt himmelskt underbart var min och mina kamraters prästvigning igår i Uppsala Domkyrka. Kyrkan var fullsatt och kärleken var kollosal i hela det heliga rummet.

(Bilden bredvid är från min första nattvard som präst, där jag delar ut bröd och så serverades det druvjuice i kalken här till så många – tack för det Biskop Ragnar!)

Mottagningen efteråt med vänner från hela Sverige,  från barndomen till idag överröste mig med befriande värme. Jag är SÅ LYCKLIG!!! Tack alla underbara som stöttat mig i alla år och dagar!!!

Er Broder i Kristus!

Mikael – Präst (Verbi Divini Minister)

Imorgon gäller det…

Studier sedan år 2004 och nu…

Imorgon förmiddag skall jag och mina prästkandidatsvänner genomgå en utfrågning – prästexamen. Hoppas jag argumenterar gott och vist (som jag försökte göra på bilden bredvid). Ber om Guds vägledning - imorgon också.

Snälla, be och håll tummarna för mig (och mina kamrater givetvis)!!!

Det närmar sig…

I väntans tider.

Du vet hur det är. Har man bestämt något man skall göra och då den aktuella tiden kryper allt närmre, så infinner sig så småningom en begynnelse till lite adrenalinpåslag. Kroppen är vist ordnad. För grottmänniskorna innebar detta påslag att man gjorde sig färdig för jakten, sitt åtagande och kroppen piggar upp sig inför det förväntade.

Lördag är det först prästexamen (bilden t.v. tagen på Stiftets Hus av Annika Liljenbo, är på några av oss som vigs nu på söndag), ett sorts samtal där bl.a. Biskopen och domkapitlet ställer frågor och vi prästkandidater får lägga fram våra åsikter och föra ett teologiskt samtal vidare, om jag förstår det rätt.

På kvällskanten är det gudstjänst och sedan bjuds vi generöst på middag med våra anhöriga. En utmärkt viktig gest från Uppsala Stift sida, då de anhöriga får bli en del av prästvigningsdagarna och inkluderas av det stora mysteriet med prästvigningen på ett nära sätt.

Min fru har varit en klippa och även min dotter under min studietid (tack även Ni alla andra som också på olika sätt har stöttat mig under denna ibland jobbiga tid). Efter prästvigningen skall jag ha en mottagning, vilken min fru nu håller på att ordna med allt från mat till dekoration etc. På några timmar skall hon och min älskade dotter stålla i ordning allt på lördagen. Vilket stöd!!! Vilka tjejer!!! Få killar hade varit så driftiga som mina tjejer är. Förstår Ni hur välsignad jag är!!!

Söndagen börjar tidigt med lite repetition inne i Uppsala Domkyrka. Gudstjänsten börjar kl. 1100, men var där i god tid innan, ca kl. 1000 för att få vettig plats. Och hemma gör jag nu idag torsdag inget direkt vettigt, slöläser, går med vår best till hund i skogen. Är cool, men många säger att ju närmre det drar ihop sig, så kommer adrenalinet, så vi får se.

Ett mysterium är dock allas vår färd. Resan som Livet är, vilar i Guds händer för oss alla. Vi är älskade, t.o.m. alla våra hårstrån är räknade står det i Bibeln. Dock har jag nog blivit lite gråhårigare under min teologiska resa. Och det jag numera inte förstår överlämnar jag till Gud. Har ju kommit till den insikten att ju mer jag vet, desto mer förstår jag att jag inte vet så mycket. Allt är nåd mina vänner. Allt är enbart nåd.

Sakta vi gå genom stan…

Stockholm, världens vackraste stad.

Tog mig en tur till vår huvudstad igår. Först ett mycket kärt möte med min gamle vän José, den mycket kompetente designern och som bl.a. gjort mitt företags logotype för snart 30 år sedan. Mycket vatten har flutit under broarna sedan vi sist såg för över 10 år sedan, livets berg och dalbana har påverkat våra liv. Som om tiden stått stilla, precis så är det att möta en kär gammal vän, diskussionen förtsätter där den slutade sist, som om inget hade hänt. Visst är det märkligt.

Vandrade sedan sakta genom stan, som Monica Zetterlund sjunger i sin visa om Stockholm. Östermalms yta blänkte på alla sätt genom affärernas förförande produkter och människornas synnerligen vackra utrustningar. Hamnade i möten, med de som jag kände från förr, några  hade skiljt sig, jobben hade prioriterats med sina feta inkomster. Nu låg en viss insikt och kanske bitterhet som en fuktig filt över dessa val, men livet går vidare. Samtalen vittnade dock om att farten kan ta död på mycket och att tiden och relationer inte kommer tillbaks, och när man man får konsekvenser i sitt liv, kan eftertänksamhetens bleka krankhet möjligtvis leda till insikter om förändring av ens levnadssätt. Alkohol, prestige och yta är viktiga ingredienser för många i sammanhang där det viktiga är att kunna ”leverera” går före att ”bara duga som man är”.

Gamla Stan och Västerlånggatan är en riktig turistfälla med sina affärer som försöker prångla ut vikingahjälmar och miniatyrälgar och usla t-shirts med Stockholmstryck varvat med glassförsäljning och restauranger, allt vägg i vägg. Dyker man sedan djupare in i själen, såsom jag gjorde i mötena på Östermalm, så fann jag Gamla Stans hjärta bakom denna ytan, långt där inne i de trånga gränderna. Antikaffärer och specialaffärer av de konstigaste slag öppnade upp nya världar för mig och som väckte drömmar om svunna tider och folkvimmel av pöbeln i fornstora dagar kring denna tidiga hjärtpunkt i Sveriges historia.

Strövade förbi Riksdagshuset och vek in under Gallerians tunnel, förbi Plattans kommers av tingel-tangel och droger, och svepte in i flärden i det Stora Varuhuset NK. Som om tiden stod stilla från ekonomiska nedskärningar. Var så tillbaks i ytans högborg. Pennor som ksoatde många tusen kronor indikerade att köper man en sådan, så är man lyckad. Och människor går på detta. Tänker på åttonde kapitlet och tjugonde versen i Romarbrevet i Bibeln: ”Allt skapat är lagt under tomhetens välde”. Ytan ger glädje alldeles för kort tid mot vad det kostar. Nåden är gratis, därav svårförsåld då det finns alltför liten ekonomisk avans i en sådan eventuell vandel. Och vilken kristen rörelse skulle ha råd med affärshyrorna i dessa månglardistrikt?

Närmade mig Uppsala och lugnet på kvällskanten, sökte mig till stillheten i Uppsala Domkyrka där jag av en slump (misstror den ju), träffade fem imamer från Stockholm på studieutflykt. Våra samtal flöt en lång stund i katedralens omfamnande sköte. Vi berörde respekt, Gud, vikten av att se vår Broder och Syster, vikten av religionsdialog, utbildning och kunskap om våra respektive religioner. Ett mycket varmt möte.

Många av våra nya invandrare lär oss att frimodigt våga kärleksfullt tala om Gud och vikten av en relation med dels vår medmännniska och dels med vår kyrka. Det är i längden svårt att vara privatreligiös utan tillhörighet, vi är ju skapad för realationer med andra och oss själva samt Gud, som jag ser det.

Världen behöver mer djupare livsförvandlande kärlek än yta, kunde jag konstatera när jag lade mig på kudden sent igår kväll. ”Denna dag, ett liv”, som Farbror Melker så vist konstaterade redan på 1960-talet i tv-serien ”Saltkråkan”.

Denna dag, ett liv… Tack och amen.