Att tala fritt ur hjärtat

Alla själars dag.

Söndagens tema gav inspiration i den högmässa jag idag lett i Gottsunda kyrka. Inför varje predikan läser jag in mig på ett stort material, sedan skriver jag ner ganska omfattande stolpar, läser igenom under hela veckan – funderar och ber över texten. Att sedan bearbeta texten hur den kan tolkas in i vårt tid, hur den berör oss här i Sverige idag är sedan centralt.

Sedan låter jag ”din vilja ske, inte min”, således låter jag texten fritt komma fram i min predikan, litar på helige Ande, efter att jag gjort mitt jobb, skall tala genom mig, utan manus bruakr jag vandra omkring. Ofta brukar detta sätt fungera. Dock är det oroligt strax innan man skall börja tala, att helt släppa taget. Det är som att kasta sig rakt ut från ett stup, känns som en andligt självmord varje gång. Men, det brukar fungera. Idag var det många som blev berörda, sades det till mig.

Ta vara på ditt liv, hjälp andra, grip in där du ser felaktigheter, då vi ju är till för varandra – var dagens budskap. Vi måste bli befriade från våra rädslor och felaktiga beteenden, så vi kan leva fullt ut. Gud har gett oss ett löfte om evigheten, det är ett fantastiskt erbjudande till oss. Många ingredienser ingår i en högmässa, mycket att hålla rätt på, men det fungerade bra.

Två pojkar döpte jag sedan på eftermiddagen i en dopgudstjänst och det kom folk från hela världen. Två familjer som inte kände varandra, på så sätt blev dopen ett bevis på att dessa pojkar tillhör oss alla och vice versa. Alla har vi ansvar för varandra, de som kom lovade att hålla ett öga dessa unga gossar i framtiden. Och även här lät jag orden komma fritt. Gud leder.

Jag är så förvånad över min nya bana fortfarande. Efteråt idag kom ett par människor fram att de nu skull börja gå i kyrkan efter att ha mött mina budskap och mitt sätt. Äran skall Gud ha. De var så förvånade att man kunde få dela glädje på ett så påtagligt sätt som man fick i bl.a. dopen.

Nu är det dags för bön och kontemplation i två dagar. Skall ta hand om min själ och om mig själv. Tack.

Deltog i gudstjänsten i Allhelgonakyrkan

Utflykt för andlig påfyllning.

Fick efter den mer än fullsatta gudstjänsten igår kväll med mig en hel del reflektioner. Hur kommer det sig att denna från början provisoriska kyrka på Söder i Stockholm alltid är fullsatt sedan över 10 år? Det är inte möjligt att ge ett enkelt svar, dock kan man i boken ”Hej och välkommen till Allhelogonamässan” av Olle Carlsson & Elise Blomgren få insikt i de många tankar som utmynnat i denna tydligen attraktiva gemenskap. Har börjat läsa boken för att inspireras.

Några snabba reflektioner är:

• Man möts av en vanligt klädd människa i medelåldern, som redan 1 timme innan start möter med ett leende och delar ut endast Psalmboken (man har ingen agenda, på så sätt slipper man ”prestera” och vara orolig över kommande punkt i gudstjänsten).
• Det är levande musik mer än en halvtimme innan, på så sätt inbjuder man till att alla kan komma tidigt och kunna möta andra och bygga gemenskap innan gudstjänsten.
• Musikanläggningen och ljuset är riktigt bra.
• Man har ett inklusivt språk i allt man kommunicerar.
• Som förstgångsgudstjänstfirare hälsas alla nya särskilt välkomna varje gång, på så sätt visar man bl.a. att man också tror på tillväxt.
• Låga trösklar på alla sätt, man känner sig värdefull oavsett vem man är och vad man gjort eller varit utsatt för, vilket möjliggör växande.
• Kanonmusiker, som väver in visor från vår tid, som alla kan knyta an, med psalmer i berörande arrangemang.
• Druvjuice och glutenfria oblater.
• Ofta personliga delningar eller raka predikningar.
• Lekmän utgör ryggraden i allt; man är kyrka tillsammans.
• Det finns diskussions och gemensamhetsgrupper för vuxna.
• Svaghet utestänger inte.
• Man fikar efteråt, gemenskap befriar från ensamhet och utanförskap.

Det finns säkert mer att säga. Det var fullsatt, olika åldrar, de var från 20- 5o år ca. Det var kändisar, artister, 12-stegare, vanliga normalstörda m.fl., dvs. vanliga ovanliga människor som delade sina liv för att söka äkthet och sinnesro i ett stressig andligt fattigt Sverige.

Det tycks finnas ett behov av samhörighet och en längtan efter stillhet och ärlighet. Tydligen drar en sådan mötesplats människor till sig. Det börjar med att man själv våga säga hur det är, så kan man där få be om mod att söka sitt äkta jag. ”Sanningen skall göra oss fria”; säger Jesus. Det tycks vara så.

Vad är syftet med konfirmationsundervisningen?

Funderar över vad ungdomar vill och behöver lära sig under konfatiden?

Vad tycker du man skall lära sig och vilka saker som kan/bör ingå under en konfaperiod?

Jag behöver Dina idéer? Kommentera nedan, så blir jag himla glad. Tack på förhand!

Vilka kyrkor växer?

Tala om det centrala och inte det perifiera.

Den som är ”ikean”, dvs. anställd på Ikea sägs ofta tala och brinna om det den arbetar med, det finns en anda att sätta kunden i centrum och erbjuda Ikea som den centrala lösningen. Vansinnigt? Tror inte det?

Nu har en ny undersökning visat att de som tror och sätter centrum i fokus i våra kyrkor i sina åtaganden och agerande gör att deras församlingar/kyrkor växer. Förvånad? Inte jag. Läs om undersökningen här…

Ikväll torsdag kl. 1830 i Gottsunda kyrka skall jag tala om det jag brinner för, nämligen befrielsen genom tron och genom Bibelns kärna och stjärna; Jesus. Utgångspunkten är Romarbrevet 3:21-28. Kom!!!!

Vad är en kristen församling?

Definiera församling?

Är det den geografiska indelningen och de som bor där och som där är medlemmar i Svenska Kyrkan (man blev automatiskt medlem i Svenska Kyrkan om en föräldrar tillhörde Svenska Kyrkan, dvs. om man är född innan år 1992), som utgör en församling?

Är det byggnaderna eller personalen som utgör församlingen. Eller på många håll också de få som går i sin församlings kyrka (det finns en hel del kyrkor som har många gudstjänstbesökare också; egen anmärkning). Läs en intressant blogg om detta här….

Tror det är viktigt att bygga sin församlings identitet på gemenskaper av människor som går i kyrkan och dess gudstjänster. Det som förenar är ju tron eller önskan att tro på Jesus. Det heter ju kristendom (Jesus KRISTUS). Det bör vara viktigt att tala om stjärnan och kärnan i vår tro, Jesus. Utan kunskap och relation med Kristus är det ingen kristendom, då är det något annat. Då kan vi ta bort korsets och dess frihet för oss.

Risken är att det som blir kvar bara blir en etik, en horisontal humanism. Då faller allt på dina och mina förtjänster. Och det finns tillfällen då vi alla människor inte räcker till. Utan förlåtelse finns ingen kärlek. Och utan kärlek finns ingen förlåtelse. Gud är kärlek. Skaparen behöver skapelsen. Och tvärtom.

Våga förtälja det glada budskapet, evangelium!

Kan man som kristen bara snacka?

Fina ord räcker inte hela vägen.

Mc gudstjänst där bl.a jag predikade utanför Allhelgonakyrkan i Stockholm 2008

 

Man kan bli inspirerad av någons tal, men en nära anhörig har sagt till mig; ”barn gör inte som man säger, utan som man gör”. Gäller inte detta påstående oss alla. Martin Luther hade svårt med Jakobsbrevet i Nya testamentet. Jakob, författaren, var förmodligen Jesus bror.

Syftet med brevet är att visa att en levande kristen tro måste åtföljas av en konsekvent livsstil. Mot detta vände sig Luther, eftersom han i sin tid, sin kontext, gick mot Påven och avlatsbreven, utan Luthers stora tes är att man blir ”rättfärdig genom tro” (Romarbrevet 1:17). Därför kom Jakobsbrevet med dess tema om gärningar att stå mot Romarbrevets budskap om nåden.

Det ena behöver inte stå mot det andra, anser jag. IKEA och Kamprad blir trovärdiga för att han försöker i alla fall leva som han lär (han är inte heller perfekt, vilket han poängterade i sitt Sommar program i radio i år).

”Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro. Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och darrar. Men inser du inte, tanklösa människa, att tro utan gärningar är utan verkan? (Jakobsbrevet 2:18-20).

Jakob menar inte att man blir räddad genom gärningar och genom genuin tro, utan han menar såsom Luther att man blir rättfärdig (rätt inför sig själv och Gud) endast genom tro, men inte genom tro som förblir bara tro. Äkta tro förvandlar hela människan, hennes intellekt, hennes hjärta dvs. empati och ger då upphov till goda gärningar, dock är det bara Gud som räddar, eftersom det är enbart han som kan förklara oss oskyldiga och förlåta oss. Gud återkallar våra synd, det vi gjort fel och räknar oss sedan som rättfärdiga om vi sätter vår tillit till Jesus.

Vad jag försöker säga är att en kristen tro bör märkas. Världen behöver fler förebilder. Kristna förebilder ”smittar”. Unga och gamla behöver förebilder att se upp till, att ”ta rygg på”, tror jag. Många kristna är för rädda för att märkas utåt. Varför då? Svårigheten är man idag måste tränga förbi likgiltighetens passivitet för att nå den Andre. Få kristna i vårt land blir ihjälslagna. Och är det inte så att vi alla behöver stöd av varandra och vi måste givetvis påminna oss om att ingen av oss är perfekt. Utan styrkan finns i svagheten märkligt nog, vi måste bli modigare att tala om våra tillkortakommanden för det öppnar upp till sanningens frihet. Innan detta kan komma till stånd, krävs det att man har en förebild, en kristen förebild kan förvandla liv.

Vill du förbättra någon annans liv?

Öppenhet stänger inte dörrar…

”Vem vet, inte jag…”

Textraderna ovan tillhör Lisa Ekdals låt som var populär för ett antal år sedan. Jag möter ofta antingen eller ståndpunkter. Jag tror eller inte på det stora, Gud. I DN idag debatterar Stefan Einhorn för öppenheten för de som inte vet, de som befinner sig i lägret mittemellan de tvärsäkra troslägena (givetvis finns det olika grader av bägge fallengerna och de kan se olika ut för varje människa över tid), som fundamenatalistiska kristna eller humanister a´la Christer Sturmark och Stefan framför ett förslag till ett agnostiskt manifest.

En öppenhet möjliggör möten med olika ståndpunkter och är i grunden ett avståndstagande från ens eget ego, att ha rätt på den andres bekostnad. Är det så att många idag är så osäkra att de måste vara säkra utåt gällande sina ståndpunktet för att övertyga sig själva eftersom man kan ha dålig självkänsla. Inte vet jag, men jag tror att vi människor behöver varandra och varandras gåvor så vi kan göra den här världen till en bättre plats att dela och leva i. För det krävs öppenhet och dialoger, där var och en givetvis kan få ha olika ståndpunkter.

Det jag ibland möts av som präst är antingen likgiltighet (som kan bottna i osäkerhet av att våga tala om det metafysiska eller de existensiella frågorna) eller att man skämtar bort Jesus. När man möter nya svenskar möts man i dialog mer av respekt, även om man inte tillhör samma tro. Kan bero på att man är van att möta andra nära och att andlighet är en självklarhet. Man kan räkna med Gud. Som en frälsarkrans att hålla sig till när det stormar i ens liv.

Kan det vara så att det idag finns en längtan, en insikt att allt kanske inte handlar om prylar och hus och kortsiktiga äventyr, att det finns en längtan hos väldigt många att träffas och liksom Einhorn utgå från där man själv befinner sig (ecce homo) och därifrån kan dialogen öppna upp för en vidare andlig resa. För jag tror inte att allt enbart handlar om kropp och materiella saker. Allt kretsar inte kring mig och dig.

Hade jag suttit på en färja som höll på att sjunka skulle jag som ateist eller agnostiker definitivt rikta min bön om hjälp mot en högre kraft, som jag valt att kalla Gud. Kan det vara så att många inte fått tillräckliga konsekvenser i sina liv, därför har man liksom Israels folk när allt gick bra, vilket man kan läsa om i Gamla testamentet, övergivit tron på Gud. Dock befinner vi oss i ett paradigmskifte, många har det svårt i vårt land.

Så låt oss också visa på ett läger som ger svar på de stora frågorna, låt oss alla kristna vara frimodiga, fri – modiga, och visa på Jesus och ge bort Biblar. Så blev jag räddad. Eller frälst som man sa förr i tiden. Och jag mår idag bra. Gör du? Låt oss mötas där vi är, såsom Ted Gärdestad sjöng; ”för kärlekens skull”.

Som i en annan del av världen

"Mike the Bike"

Hetta.

Gränslar Harleyn och mullrar iväg på E4:an. Varma vinder fläktar kroppen och skinnbyxorna fladdrar när mc´n skjuter fram mot Uppsala. Bytte bakdäck, körde med gummi som alltmer liknade slicks som på en formel 1 bil. Och så skall man inte ha det. Plånboken ekar, får återigen be till min Gud som gett mig både mat och stöd under de ekonomiskt svåra åren.

Det blir därför inga direkta längre utfärder denna sommar heller. Men det är ok, även om miljöombyte vore viktigt med nya intryck förvarade i sinnet. Vi går igenom vad vi kan avvara och sälja på bakluckeloppis. Det är en hel del saker man har som man inte använder tillräckligt ofta. Och så kostar de plats och förvaring.

Bär på en hel del smärta sedan lång tid, så nu under sommaren lyssnar jag inåt och har bestämt att ta det lugnt, kroppen får bestämma och vila och bestämma agendan. Igår skulle jag på hojutflykt, men valde att ligga horisontalt på kvällen när jag kände att orken tröt.

Har inte läst så mycket den senaste tiden, men har nu bl.a börjat läsa en av de böcker som jag fick i present efter min prästvigning; ”Den oemotståndliga revolutionen. Vägar till ett alternativt liv” av Shane Claiborne (Cordia förlag). Boken verkar visa på det som jag som människa, kristen och präst brinner för – de glada nyheterna – evangeliet – Guds Ord – som förvandlar och förbättrar liv. Inte en slätstruken tro som bara tar upp existensiella visdomar, utan en tro som verkligen gör skillnad för en själv och andra, där Jesus Kristus är i centrum i allas ens åtaganden. En tro som brinner värmer upp ett fruset land.

Så här skrivs det om boken;

”Shane Claiborne beskriver i Den oemotståndliga revolutionen en autentisk kristendom som är rotad i tro, handling och kärlek. En rörelse som börjar i hjärtat och via händerna sträcker sig ut till en sårad värld. Shanes egen andliga resa har lett honom att arbeta med leprasjuka tillsammans med Moder Teresa i Calcutta, att besöka familjer i Irak mitt under USA:s bombningar och att organisera och delta i en mängd aktioner för att visa på de fattiga och hemlösas situation i USA. I den här boken ställer han viktiga frågor kring kyrkan och samhället och utmanar läsarna att lämna en likgiltig ”lagomkristendom” och leva ut en tro som kan förändra världen.

Shane Claiborne är en av grundarna till The Simple Way, en kristen kommunitet som lever tillsammans med hemlösa i Kensington i ett av de fattigaste områdena i norra Philadelhia. Med inspiration från den tidiga kyrkan försöker de följa Jesus och leva ut ”Guds rike” i stark kontrast till en värld präglad av materialism och militarism.”

Brinna för det man tror på smittar. Sverige behöver hetta…

Ta motgång med ro

En del dagar händer det saker.

Har inte skrivit så mycket den senaste tiden. Att vara på retreat är att gå in i tystnad och lyssna inåt. ”Guds rike är inom er”; säger Jesus.  (Bilden till höger är från kapellet på Bjärka-Säby).

Vi lever i en tid då tempot oftast är uppskruvat för många. Ibland vet de själva inte varför, de ”bara måste göra allt det de har planerat”. Varför då? brukar jag fråga. Och ställs den frågan flera gånger under ett samtal, blir det ofta tydligt för den kravfyllde att kraven kommer inifrån vedebörande, allt för ofta utan eget ifrågasättande, en del gånger inte förrän något går fel.

Nya Slottet Bjärka-Säby var sagolikt. Sionförsamlingen i Linköping fick slottet i gåva 1980 av ägarna familjen Ekman, med uppgift att förvalta den vidare, dels under kristen profil och med ekumeniska verksamheter bl.a. (Bilden till vänster och fönstren längst upp är där jag bodde).

Underbart skött. Här lever kvinnor och män i kommuniteten. De jobbar, studerar och lever i tidegärden. Kontinuerlig bön och bibelläsning många gånger under dagen bidrar till en fokuserad Gudsrelation som sprids i alla möten där. Prova på en egen enskild retret där, jag kommer att återkomma.

Peter Halldorf lever i denna kommunitet och med många andra teologer, från olika samfund, skrivs här även den utmärkta skriften ”Pilgrim”, där för övrigt min pappas kusin Per Beskow ingår.

Just nu läser jag Halldorfs ”Andens folk”, en levande tolkning av Apostlagärningarna. Mycket läsvärd. Hur kom det sig att de första kristna kunde överleva och varifrån fick de kraften, tas här upp. Den Helige Andes roll förklaras här på ett lättförståeligt sätt. Andens roll talas det enligt mig, för lite om i våra kyrkor och i våra samtal som kristna.

Först gick avgasröret sönder på min lilla miljöbil (ny är beställd och det går på garantin) idag, sedan fungerade min i-phone inte längre. Två resor in till Uppsala idag. Puh.. Och jag får tillbaks den telefonen om ca. 4 veckor, så det vara bara att ta fram den gamla igen. Ju mer teknik, ju fler fel.  Sedan fick jag höra att en nära vän hade blivit tagen för ringa narkotikainnehav. Hade det på lut, men för en del kom det som en chock. I de lugnaste vatten…

Förr hade jag nog gått i taket, men jag tar allt med ro idag. För vad hjälper det att stressa upp sig. Det löser sig nog bara man gör det man skall.

Nu är det några dagars sammanfattning på Johannelunds teologiska högskola nästa vecka och en middag samt avslutningsgudstjänst där på fredag kl. 0930. Sedan är min prästutbildning färdig där. Många dagar, många PM och uppsatser har jag skrivit, fler än Ni kan ana. Otroligt många böcker har lästs, den del sticker ut mer än andra. Mitt bibliotek är nu ganska stort bestående av teologisk litteratur. Har köpt det mesta vi läst (vilket märks i plånboken som nu ekar).

Det började med en Biker-Bibel på mc-mässan år 2000 och igår predikade jag utanför Gottsunda Centrum i en mc-gudstjänst som min kommande kyrka, Gottsunda arrangerade igår, och snart är jag präst, märkligt…. Det blåste så jag släppte mitt manus och lät den Helige Ande fylla min tanke med ord och kraft. Läs här från UNT idag…

En dag i taget. Så har jag överlevt i tanke, ord och handling. Enkelt, men svårt. Tack Jesus för att du håller mig handen, och ibland både bär och har burit mig. Allt är nåd.

Nya lärjungar och kalk som inbjöd alla till fullständig gemenskap

En gemenskap som berörde.

Gamla Uppsala Kyrka var fullsatt.

Igår var det konfirmation och min dotter och alla hennes konfirmandkamrater med deras anhöriga firade sin avslutning på deras konfirmandtid och bekräftade sitt dop i denna fantastiska kyrka vid Uppsala högar. En anrik historisk plats och en anrik rit.

Redovisning i nya fomer (för många gudstjänstdeltagare), mycket skratt, men även allvar och bön om heliges Andes vägledning och kraft och handpåläggning. Fina psalmer och mycket fin sång från de nya lärjungarna. Vilken folkfest det var.

Det var också fullt i ledet fram till nattvarden, en härlig och för många förvånande upplevelse.

Gemenskapen var stor i kyrkan, vilket många kan intyga. ”Detta är en stor festdag”, sade prästen inledningsvis. Prästen Ed Thomas har ett befriande och livgivande sätt.

”Alla är välkomna fram till nattvarden”, sade han. ”Det är både glutenfritt bröd och enbart druvjuice i kalken och för dem som vill vara med i gemenskapen kan också få välsignelsen genom att lägga höger hand på vänste axel”, sade han vidare. ”Alla skall känna att de är med i gemenskapen”, avslutade Ed.

Ledde fram min gamla skruttiga mamma, min fru hade ett stadigt grepp på vänster sida av henne och jag på höger. Tänk, vi tre kunde dela gemenskapen kring Kristi nattvardsbord. Ingen av oss kan eller vill dricka alkohol någonsin mer. Tack vare kyrkans tillmötesgående fick jag dela nattvard med min fru och min gamla mamma för första gången i mitt 50-åriga liv.

Tack Kyrkan och de ansvariga. Detta betydde oerhört mycket för mig om min familj. Och min dotter tog kalken för första gången – hon vågade. En fest var det sannerligen. Jag är stolt över att bli präst i Svenska Kyrkan!!!