Olika bilder.

Utsikt och insikter från Gottsunda...

I media möts man av bilder, därav tror man att allt man ser och att allt är så som det beskrivs i den tidningen eller i det tv-reportaget.

Jag har ett uppdrag som präst i Gottsunda församling. Vår kyrka ligger bredvid centrumet, fantastiskt centralt, mitt i ”byn”. Det talas 80 språk här. Olika kulturer och människor med olika bakgrunder. Jag möts av så många leenden både i Gottsunda med omnejd och i kyrkan av de som kommer in och av de många som också med är i våra olika verksamheter och gudstjänster.

När man nämner att man verkar i detta område känt från media i höstas, blir en del frågande och undrar om det är farligt där. Min bild är att det inte är det, visst är det oroligheter på sena kvällar, men det är det också på Stora torget i Uppsala, om inte mer där under helgerna.

Men det finns mycket fint som vi skall lyfta fram. Vackra strövområden, kul små butiker med annorlunda produkter, trevligt bemötande och livfulla människor. Jag är så stolt att få vara präst här. Vill även ge en eloge till alla mina arbetskamrater, med deras fina hjärtan. Och det finns en vilja hos dem att förvalta sin uppdrag väl. Visst, är det en del vi kan bli bättre på, men vi skall också slå oss för bröstet med allt det fina som görs. Märker att det finns ambition i Svenska Kyrkan här att bli än bättre, än modigare och en vilja att skänka hopp och kärlek till sina medbröder och medsystrar i Gottsunda.

Idag har jag bl.a haft en andakt på ett äldreboende. Vi alla fick lite mer ro, fin gemenskap och hopp om att orka en stund till. Evangeliet ger människor mod att leva. Även i Gottsunda.

Har under stor del av dagen fyllt på med andligt bränsle.

Måndagar är ledig dag från min präst tjänst, alltså en bra dag för kontemplation, bön och bl.a utomhusarbete hemma. Vinden och kylan gav mig förnyad livskraft, men den andliga inspirationen denna dag fick jag som vanligt från min älskade Bibel (tänk att det blev så här – märkligt).

En svår bok i Bibeln är Johannes uppenbarelse, ”Uppenbarelseboken”. Har dragit mig för att läsa den ofta, den är svår och dess apokalyptiska vision är inte helt lätt att förstå med dess olika liknelser. MEN – idag har jag läst igenom hela boken – med förklaringar bredvid. Nästan varje rad fick jag förklarat för mig via kommentarer. Boken är välciterad i världslitteraturen, du kanske känner igen uttryck såsom ”Harmageddon” (det finns en film med likande ödestema med detta namn som är hämtat från Bibeln)  och bl.a. ”odjurets tal 666″ – som man inte riktigt vet vad det egentligen syftar på, och om detta uttrycks mening tvistar de lärde.

Läs boken! Den är svår. Men den är som kristen värd att läsa, minst sagt, den ringar in hela Bibeln. ”Livets träd” återkommer i boken och känns igen från 1:a Mosebok om trädet mitt i Edens lustgård. Från hur vi blev utkastade ur gemenskapen med Gud till att återigen höra till honom och nu blir vi  inbjudna till ett evigt liv i det himmelska Jerusalem. Hela Bibeln med dess böcker hör ihop. Uppenbarelseboken ger mig som kristen ett så klart hopp om den yttersta tiden och om Guds löften och den skärper tonen om att man skall frukta Gud, inte av rädsla utan av kärlek (som ju kommer från Gud).

Gud älskar oss, därför bryr Han sig om oss. Gud vill inte att vi skall skada oss eller andra. Vi har en uppgift och vi har fått hjälp genom den Helige Anden, Hjälparen och genom att Jesus befriade oss från skuld och skam på korset genom att offra sig själv som oskyldig med  fruktansvärd smärta för att Han älskar oss så mycket.

Läs ex. här kap 22; vers 6 – 13 i Uppenbarelseboken om det eviga livet och om Guds löften: 

”Dessa ord är trovärdiga och sanna. Herren, som är en Gud för profeternas andar, har sänt sin ängel för att visa sina tjänare vad som snart skall ske. 7Se, jag kommer snart. Salig den som tar vara på profetians ord i denna bok.” 8Jag, Johannes, är den som har hört och sett detta. Och när jag hade hört och sett det föll jag ner för att tillbe ängeln som hade visat det för mig. 9Men han sade till mig: ”Nej, inte så. Jag är Guds tjänare liksom du och dina bröder profeterna och alla de som tar vara på orden i denna bok. Gud skall du tillbe.” 10Och han sade till mig: ”Försegla inte orden i denna boks profetior, ty stunden är nära. 11Den som gör orätt skall fortsätta att göra orätt och den som är oren fortsätta att orena sig, och den rättfärdige skall fortsätta att leva rättfärdigt och den helige att helga sig. 12Se, jag kommer snart och har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar. 13Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet. 14Saliga de som tvättar sina kläder rena. De skall få tillgång till livets träd och få gå in i staden genom dess portar.

Alla själars dag.

Söndagens tema gav inspiration i den högmässa jag idag lett i Gottsunda kyrka. Inför varje predikan läser jag in mig på ett stort material, sedan skriver jag ner ganska omfattande stolpar, läser igenom under hela veckan – funderar och ber över texten. Att sedan bearbeta texten hur den kan tolkas in i vårt tid, hur den berör oss här i Sverige idag är sedan centralt.

Sedan låter jag ”din vilja ske, inte min”, således låter jag texten fritt komma fram i min predikan, litar på helige Ande, efter att jag gjort mitt jobb, skall tala genom mig, utan manus bruakr jag vandra omkring. Ofta brukar detta sätt fungera. Dock är det oroligt strax innan man skall börja tala, att helt släppa taget. Det är som att kasta sig rakt ut från ett stup, känns som en andligt självmord varje gång. Men, det brukar fungera. Idag var det många som blev berörda, sades det till mig.

Ta vara på ditt liv, hjälp andra, grip in där du ser felaktigheter, då vi ju är till för varandra – var dagens budskap. Vi måste bli befriade från våra rädslor och felaktiga beteenden, så vi kan leva fullt ut. Gud har gett oss ett löfte om evigheten, det är ett fantastiskt erbjudande till oss. Många ingredienser ingår i en högmässa, mycket att hålla rätt på, men det fungerade bra.

Två pojkar döpte jag sedan på eftermiddagen i en dopgudstjänst och det kom folk från hela världen. Två familjer som inte kände varandra, på så sätt blev dopen ett bevis på att dessa pojkar tillhör oss alla och vice versa. Alla har vi ansvar för varandra, de som kom lovade att hålla ett öga dessa unga gossar i framtiden. Och även här lät jag orden komma fritt. Gud leder.

Jag är så förvånad över min nya bana fortfarande. Efteråt idag kom ett par människor fram att de nu skull börja gå i kyrkan efter att ha mött mina budskap och mitt sätt. Äran skall Gud ha. De var så förvånade att man kunde få dela glädje på ett så påtagligt sätt som man fick i bl.a. dopen.

Nu är det dags för bön och kontemplation i två dagar. Skall ta hand om min själ och om mig själv. Tack.

Ett märkligt uppdrag.

Att vara präst är att färdas fram och tillbaks genom livets olika åldrar och skiftningar.

En dag som denna har jag planerat dop och haft samtal om nyfödda barns framtid, för att på eftermiddagen talat för en hel del äldre om ”de glömda barnen” med efterföljande samtal om hur livet kan bli och varför vi har det så svårt att våga tala om det brustna, vikten av att se de som ingen annan ser och vikten att våga berätta hur det är, hur det känns, så man därigenom kan dela varandras sorg och glädje samt vikten av att ha ett  positivt sammanhang.

Avslutningen på dagen var ett s.k. sorgehus samtal, dvs. planering och samtal inför en begravning. På en dag har jag nu ”färdats genom hela livet” – från samtal om födsel, medelåldern, pensionärstillvaron till samtal om döden och evigheten. Vilken fantastisk dag. Och glädjefull. Och svår.

Nu lutar jag mig tillbaks, lägger mig i min nya säng, sätter på mig hörlurarna och ”bara är” medan Ted Gärdestads stämma sjunger ”det finns tid till försoning innan natten är förbi” (textstrof i ”Sol, vind och vatten”). Återigen med mitt nya sinne får jag stilla mig inför det Stora. Livet, det gårfulla varandet, där jag idag, tacksamt, återigen fått vistats. Knäpper mina händer, ber och tackar. Livet är en bra märklig resa, eller hur?

Nästa steg…

Kyrkomötet har nu antagit samkönande äktenskap. Hittills har ca 50 partnersskap välsignats och ingåtts i kyrkan per år. Således är det inte särskilt många som det berört hit tills.

Halva svenska folket är idag förlamade under alkoholen, dvs. ca 4 miljoner (!) individer.  Det är väldigt få församlingar som aktivt tagit ställning inom Svenska Kyrkan mot alkohol; som medför våld, våldtäkter, död och förlamning för oerhört många människor varje dag. Man räknar med att ca 5000-6000 människor dör i vårt land varje år pga alkohol.

Har man följt tv-serien som går nu på TV1, ”Kysst av spriten” så har man flera gånger visat på de senaste forskningsråden inom beroende och där man konstaterat att en oerhört liten droppe alkohol kan sätta igång ett återfall för en nykter missbrukare.

Det man kallar för alkoholfritt vin, och som många kyrkor använder sig av, är INTE ALKOHOLFRITT. Den kallas för alkoholfri juridiskt, men den kan uppnå upp till 2,25% volymprocent. Således är den INTE ALKOHOLFRI. En del kyrkor använder sig av denna term, även när den använder sig av druvjuice i nattvarden. Har fått veta, från olika församlingar, att man inte vågar skriva att det är druvjuice för att man är rädd för att skrämma bort de som är ovana. Däremot kan man inne i kyrkan innan gudstjänsten säga att det är druvjuice, men inte i annonser. Tala om feghet, tycker jag.

Man är mer rädd om de friska, än de sjuka, som jag ser det. Kan inte se det på annat vis. Man vågar riskera mångas utträden i vissa frågor, men inte när det rör HALVA SVENSKA FOLKET. Tror Svenska Kyrkan skulle vinna oerhört mycket good-will om man öppet vågade ta ställning mot alkoholen. ”Barn gör som vuxna gör”; lyder ordspråket. Det behövs fler förebilder.

Dessutom strider inte druvjuice i kalken mot någon bibeltext. Ingenstans står det att det är vin i kalken, endast att ALLA skall dricka av kalken, ett upprop att alla skall delta. Jag har tagit alkoholfritt vin en gång och höll på att ta mig ett återfall. Varför vågar så få öppet hjälpa mig i kampen att införa druvjuice i nattvarden, och så att det blir tydligt utåt; i annonser, i reklam – annonser och i allt vi säger och gör.

Idag är det lördag. Ca 9 MILJONER glömda barn i Europa (dvs lika många som hela Sveriges befolkning) mår förfärligt dåligt. Ikväll blir flera tusen barn slagna pga alkohol. Och kvinnor, många av dem blir också våldtagna och slagna. Detta pga att alkohol anses vara en rättighet i vårt land. Men en rättighet som inte gäller alla, är inte en rättighet, det är istället ett förtryck. Travesterar således Benny Haags citat från hans bok och håller med att vi idag, år 2009 lever i ett förtryckarsamhälle. Vi har valt att ha det så. Vi har tydligen valt att ha det så!

När vågar Svenska Kyrkan aktivt i media ta ställning mer tydligt? Och när vågar våra församlingar tydligare stå upp och säga ifrån och öppna sina kyrkportar för alla de som blivit drabbade av alkoholen och välkomna till gemenskapen vid måltiden vid altaret. ”Drick av den ALLA”… Inte ännu…. Inte sant. Inte för alla. Vad skall vi göra? Tiga medan våra medmänniskor förslavas.

Skål!

Utflykt för andlig påfyllning.

Fick efter den mer än fullsatta gudstjänsten igår kväll med mig en hel del reflektioner. Hur kommer det sig att denna från början provisoriska kyrka på Söder i Stockholm alltid är fullsatt sedan över 10 år? Det är inte möjligt att ge ett enkelt svar, dock kan man i boken ”Hej och välkommen till Allhelogonamässan” av Olle Carlsson & Elise Blomgren få insikt i de många tankar som utmynnat i denna tydligen attraktiva gemenskap. Har börjat läsa boken för att inspireras.

Några snabba reflektioner är:

• Man möts av en vanligt klädd människa i medelåldern, som redan 1 timme innan start möter med ett leende och delar ut endast Psalmboken (man har ingen agenda, på så sätt slipper man ”prestera” och vara orolig över kommande punkt i gudstjänsten).
• Det är levande musik mer än en halvtimme innan, på så sätt inbjuder man till att alla kan komma tidigt och kunna möta andra och bygga gemenskap innan gudstjänsten.
• Musikanläggningen och ljuset är riktigt bra.
• Man har ett inklusivt språk i allt man kommunicerar.
• Som förstgångsgudstjänstfirare hälsas alla nya särskilt välkomna varje gång, på så sätt visar man bl.a. att man också tror på tillväxt.
• Låga trösklar på alla sätt, man känner sig värdefull oavsett vem man är och vad man gjort eller varit utsatt för, vilket möjliggör växande.
• Kanonmusiker, som väver in visor från vår tid, som alla kan knyta an, med psalmer i berörande arrangemang.
• Druvjuice och glutenfria oblater.
• Ofta personliga delningar eller raka predikningar.
• Lekmän utgör ryggraden i allt; man är kyrka tillsammans.
• Det finns diskussions och gemensamhetsgrupper för vuxna.
• Svaghet utestänger inte.
• Man fikar efteråt, gemenskap befriar från ensamhet och utanförskap.

Det finns säkert mer att säga. Det var fullsatt, olika åldrar, de var från 20- 5o år ca. Det var kändisar, artister, 12-stegare, vanliga normalstörda m.fl., dvs. vanliga ovanliga människor som delade sina liv för att söka äkthet och sinnesro i ett stressig andligt fattigt Sverige.

Det tycks finnas ett behov av samhörighet och en längtan efter stillhet och ärlighet. Tydligen drar en sådan mötesplats människor till sig. Det börjar med att man själv våga säga hur det är, så kan man där få be om mod att söka sitt äkta jag. ”Sanningen skall göra oss fria”; säger Jesus. Det tycks vara så.

Allt fler barn mår riktigt dåligt!

Såg och lyssnade med hjärtat på TV4:s morgonprogram imorse.

En ung kvinna berättade hur hon och en del av hennes kamrater som mått psykiskt dåligt, inte blivit sedda eller upplevt sig inte blivit sedda, skickades från allmänpsykiatrin till rättspsykiatrin i Sundsvall, där de blev straffade och blev bälteslagda i upp till över tre dygn (man får högst göra det i åtta timmar). Många ungar straffar sig själva för att bli sedda, de skär sig, försöker begå självmord; allt som ett rop på hjälp och få utlopp för sitt utanförskap. Jag grät.

Allmänt som grupp på våra arbetsplatser och i våra olika organisationer i landet, tycks vi på många håll sakna pathos. Varför säger jag så? Jo, ovan är väl bara en beskrivning på hur vi har det i landet idag. Vi har valt att behandla våra barn och vuxna på ovan sätt. Lyssnade på ett föredrag i förra veckan, om konflikthantering, där den utmärkta föredragshållaren Forshaga Susanne Brännhammar beskrev att det finns arbetsplatser där man gömmer sig bakom epitet ”snällhet”.

Det är inte ”snällt” att inte gripa in, att fortsätta vara passiv, att inte göra något, att låta någon annan ta smällen och konflikterna. Det handlar inte om att våga gripa in, för att det tycks vara andra som verkar vara orädda för konflikter, det handlar istället om att återigen erövra det moraliska tänket hos sig själv, att ta eget ansvar för sitt eget tänk och handlande, vilket skall övergå i kärlekshandling, ett ingripande. ”Någon annan” kan väl gripa in, verkar alltför många anse, har jag hört och sett? Idag finns det 200.000 barn som misshandlas i vårt land, bara 2.000 får hjälp. 2.000? Vi har väl valt att ha det så. Eller?

Man kan misshandlas på arbetsplatser, vet jag. Tänker främst på psykisk behandling. Maktspråk, att trycka ner andra. Eller att passivt bara ”låta allt gå”; så ”någon annan” kan gripa in. Vad väntar man på; en räddare på en vit häst som skall komma någon gång i framtiden. Man kanske är rädd om sitt jobb, sin lön och man skyller på att man inte orkar eller vågar. Även den gode Jesus hade ångest när han skulle gripa in mot ondskan och hjälpa andra. Han svettades t.o.m. blod (jo, det är möjligt pga ångest) inför sitt beslut att hjälpa dig och mig genom att dö korsdöden. Visst kan man vara rädd, men det fråntar dig och mig inte ansvaret för att gripa in mot felaktigheter.

Idag vågar väldigt alltför inte gripa in, alldeles tydligen (ger inte här några fler exempel, slå upp dagstidningen och stryk under så får du se hur många som blir orättvist behandlade, där få eller ingen gripit in eller och möjliggjort tillståndet som sedan utmynnat i det felaktiga). Var inte passiv. Ställ upp för dig själv, din medbroder eller medsyster.

Idag åker jag in till Allhelgonakyrkan i Stockholm för att ta del av gemenskap och höra om lösningar som lett ut ur ensamhet, utanförskap och trasighet. Ingen kunde göra det på egen hand. Ingen klarar att rätta det felaktiga själv, både hos sig själv och hos andra. Vi är beroende av varandra. Vi KAN förbättra världen.

 Jag ber Gud om Mod för Sverige – vi behöver mer civilkurage,  även om vi är rädda, så fråntar det inte vårt ansvar om varandra! Hjälp oss. Hjälp mig Gud.

”Himmelriket är nära”. Vad tänker du göra. Jag har valt! Behöver dig. Vill du vara med och göra skillnad?

En hel del möten och tid för planering i mitt kontorsrum.

Som präst och som kyrka är det många möten, har jag märkt. Och så skall man läsa in och skissa på predikningar. Efter en dag med många aktiviteter, som inte syns utåt i församlingen, är det därför befriande att efter arbetsdagens slut åka till en galleria och strosa och träffa samt diskutera med människor.

Spontana möten som ger energi. I alla fall för mig. Träffade bl.a. två präster, några fd. studiekamrater, en trevlig muslimsk man som ville tala om Gud. Jag tycker det är kul med möten. Så småningom begav jag mig hem till friden på landet. Det är som att bo i ett kloster härute. Lugnet befriar själens oro. En dag, flera olika platser och verkligheter. Snart är det dags för vila i den nya sängen. Missade att märka att den är hög när jag bestämde mig för att köpa den. Får väl ta in hoppmattan i trädgården. Ett skutt upp till John Blunds värld får det väl bli.

”I give you an offer you can´t refuse..”

Marlon Brandos röst ekar från ”Gudfadern” i mitt film-minne. Den senaste tiden har jag fått en hel del spännande erbjudande, allt från att föreläsa till att bli nominerad till en landstings- och en plats i riksdagen. Mäktigt märkligt. Jag är duktig på att sålla. Det viktigaste först; min hälsa och min Familj, sedan kommer mitt uppdrag som pastorsadjunkt, detta första prästår. Därefter kan jag åta mig det jag anser är värdefullt för mig och andra. Men visst blir jag oerhört smickrad av alla erbjudanden jag fått den senaste tiden. Dock har jag mitt fokus klart, min dröm. Gissa vad den är? Dock är det Gud som får styra; ”låt Din vilja ske”. Det är bra att inte svara fort; gå hem på din kammare be och fundera och rådgör med en motmänniska. Snabba besked är ofta dåliga, eftersom man inte sett erbjudandet från alla håll.

Snart åtta månader har jag legat på golvet. Den förra sängen gick sönder och ekonomin har inte tillåtit inköp. Inga pengar, inga inköp. ”Du skall icke låna”; lyder mitt bud genom livet. Kungsängen hade ett erbjudande med 40% rabatt, ett erbjudande som jag faktiskt tackade ja till. Idag levererades sängen hem, ändå in i sovrummet och monterades av mycket trevlig, komptent och snabb personal. De tog t.o.m med sig kartongerna. Vilka proffs!!! Nu liggar jag på invänjning, det tar ca. 6 veckor att ligga in sig i en säng finns det röster som påstår. Vill dock poängtera att allt är bättre än att sova på golvet med en madrass, framförallt med en som har ont i axlar och rygg. Är den skadan konstig förresten.

Tackade ju förresten ja till mit livs erbjudande; att möta mig själv när jag reste världens längsta halvmeter, den ner från hjärnan till hjärtat. Där blev det en kollision, mötet med mig själv, min innersta kärna, min rädsla, begåvning och min absoluta kärlek, dvs. Guds avsikt med min varelse. Tack för det erbjudandet.

Gud sade ju: ”I give you an offer you can´t refuse..”

Vissa dagar är inte lika.

Hela dagen har jag varit utanför mig själv. Mycket märkligt. Som om man själv inte var riktigt med. Är jag sjuk? Nej, det tror jag inte, åtminstone inte mer äv vanligt hi, hi.. Idag har jag som människa och präst mött andra i olika sammanhang bl.a. i vår korta lunchmässa kl. 1145 i Gottsunda kyrka, ”Mässa för hungriga själar”. Fick hoppa in då min kollega var sjuk. En fin stund, som gjord för att man skall flytta in i sig själv. Börjar med 15 minuter kontemplativ musik från piano, med musik som berör och som knyter an till vår tid – instrumentalt. Psaltarpsalm, böner och nattvard. Få ord men mycket mening. Och ätandet av kroppen, blodet – allt för min och din rening.

Man kan där tycka att jag borde fått sinnesro, men det var inte ro och lugn det handlade om, det var bara något som inte flyttat in.

Föreläste sedan i vår församling för alla, öppet hus, om de ”glömda barnen”. Privat -  MEN – min berättelse tillhör inte längre mig. Jag har ju heller inte skapat mig själv. Nåden mina vänner, allt är bara nåd. Och så var det det lite kontorsgöra, administration. Avslutningen blev en soppa på Slottscaféet på Övre Slottsgatan i Uppsala. Sakteliga, kröp allt in på rätt plats. Måhända handlade det om rädslan att dela med sig av sitt personliga, sina nederlag, att det är jobbigt, det är bekvämt att inte göra det. Bara stänga inne alla upplevelser, allt trista misslyckanden, alla fyllor, alla tillkortakommanden. Bekvämt, men alldelses livsfarligt. Att krympa sig själv, stänga ute Sanningen, är ett betydligt högre pris, då det kväver Livet. Framåt, bort från det brustna, mot Kärnan, Centrum – Ljuset. Ett steg i taget, bara ett enda litet pyttesteg, så plötsligt är man där i Friheten. Ingen kan längre tynga ner ens själ, trycka till en med påklädda roller.

Kanske det därför var min själ inte ville krypa in i mig själv i förmiddags. Splittraren eller Anklagaren, som Bibeln beskriver den onda makten, den som för mig bort från mitt autentiska jag, måhända gjorde ett angrepp. Men jag bad om hjälp. Gud se mig mig, var med mig, Hela mig så blir jag, rena mig så blir jag ren. Korset hjälper mig dagligen till ett befriat enat liv. Även denna dag. Amen.