Feghet och likgiltighet!

Allt fler barn mår riktigt dåligt!

75-min-Bedrup-web

Såg och lyssnade med hjärtat på TV4:s morgonprogram imorse.

En ung kvinna berättade hur hon och en del av hennes kamrater som mått psykiskt dåligt, inte blivit sedda eller upplevt sig inte blivit sedda, skickades från allmänpsykiatrin till rättspsykiatrin i Sundsvall, där de blev straffade och blev bälteslagda i upp till över tre dygn (man får högst göra det i åtta timmar). Många ungar straffar sig själva för att bli sedda, de skär sig, försöker begå självmord; allt som ett rop på hjälp och få utlopp för sitt utanförskap. Jag grät.

Allmänt som grupp på våra arbetsplatser och i våra olika organisationer i landet, tycks vi på många håll sakna pathos. Varför säger jag så? Jo, ovan är väl bara en beskrivning på hur vi har det i landet idag. Vi har valt att behandla våra barn och vuxna på ovan sätt. Lyssnade på ett föredrag i förra veckan, om konflikthantering, där den utmärkta föredragshållaren Forshaga Susanne Brännhammar beskrev att det finns arbetsplatser där man gömmer sig bakom epitet ”snällhet”.

Det är inte ”snällt” att inte gripa in, att fortsätta vara passiv, att inte göra något, att låta någon annan ta smällen och konflikterna. Det handlar inte om att våga gripa in, för att det tycks vara andra som verkar vara orädda för konflikter, det handlar istället om att återigen erövra det moraliska tänket hos sig själv, att ta eget ansvar för sitt eget tänk och handlande, vilket skall övergå i kärlekshandling, ett ingripande. ”Någon annan” kan väl gripa in, verkar alltför många anse, har jag hört och sett? Idag finns det 200.000 barn som misshandlas i vårt land, bara 2.000 får hjälp. 2.000? Vi har väl valt att ha det så. Eller?

Man kan misshandlas på arbetsplatser, vet jag. Tänker främst på psykisk behandling. Maktspråk, att trycka ner andra. Eller att passivt bara ”låta allt gå”; så ”någon annan” kan gripa in. Vad väntar man på; en räddare på en vit häst som skall komma någon gång i framtiden. Man kanske är rädd om sitt jobb, sin lön och man skyller på att man inte orkar eller vågar. Även den gode Jesus hade ångest när han skulle gripa in mot ondskan och hjälpa andra. Han svettades t.o.m. blod (jo, det är möjligt pga ångest) inför sitt beslut att hjälpa dig och mig genom att dö korsdöden. Visst kan man vara rädd, men det fråntar dig och mig inte ansvaret för att gripa in mot felaktigheter.

Idag vågar väldigt alltför inte gripa in, alldeles tydligen (ger inte här några fler exempel, slå upp dagstidningen och stryk under så får du se hur många som blir orättvist behandlade, där få eller ingen gripit in eller och möjliggjort tillståndet som sedan utmynnat i det felaktiga). Var inte passiv. Ställ upp för dig själv, din medbroder eller medsyster.

Idag åker jag in till Allhelgonakyrkan i Stockholm för att ta del av gemenskap och höra om lösningar som lett ut ur ensamhet, utanförskap och trasighet. Ingen kunde göra det på egen hand. Ingen klarar att rätta det felaktiga själv, både hos sig själv och hos andra. Vi är beroende av varandra. Vi KAN förbättra världen.

 Jag ber Gud om Mod för Sverige – vi behöver mer civilkurage,  även om vi är rädda, så fråntar det inte vårt ansvar om varandra! Hjälp oss. Hjälp mig Gud.

”Himmelriket är nära”. Vad tänker du göra. Jag har valt! Behöver dig. Vill du vara med och göra skillnad?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s