Varm gemenskap på kall dansbana…

In från olika håll, strax innan klockan slog 11 idag, strömmade människor in i den lilla parken med de gamla anrika byggnaderna från 1800-talet, Gammelgården.

Försiktiga, som svenskar kan vara, bestämdes det att vi skulle sitta på inburna parkbänkar just på dansbanan, eftersom det var ett tak högt över oss. Regnmoln skrämde oss nordbor.

Här har många tagit sig en svängom. En oas för att mötas, nog mest för över 50 år sedan. Säkerligen har jag begravt flera som träffade sin kärlek just här, måhända dansande till en känd svensktoppsartist som sedan länge är bortglömd. Våra stjänor kommer ju och går.

image12 grader. Lite huttrande ringde så Joacim, vårt ankare, vaktmästaren som är navet i alla våra möten, i klockan som signalerade början på vår gemensamma gudstjänst med Equminiakyrkan.

Att bära fram ljudutrustningar, justerande ljudet, framläggande av psalmböcker är bara några delar i våra vaktmästares alla viktiga uppdrag för att våra riter och möten skall kunna genomföras.

Jag ledde dagens gudstjänst, musiken framfördes med flinka men kylda vana fingrar av Britta från Västland. Fru och inte fröken. En gudstjänst utan bra musik blir trist och platt. Vi bad, och Joacim läste om vikten av omvändelse. Ord från Johannes Döparen till dig och mig. Och Pastor Lars från Borgenkyrkan läste med inlevelse från evangelisten Lukas om Döparens bakgrund och födelse.

imageAtt vända om. Bort från det trasiga. Det negativa. Det felaktiga. Att symboliskt få sin synd borttvättat i Johannesdopet var viktigt. Människor strömmade ut i öknen då. Den märkliga mannen, den siste profeten från det gamla testamentets tid, som fri och modigt förkunnade att det skulle komma en större än han.

En som döpte, inte bara med vatten, utan med livskraft, den helige Ande och som var offerlammet för dina och mina synder, vår trasighet och våra överträdelser. Det är in i hans död och uppståndelse vi döps in i. Jesus, Guds Son, vår räddare och frälsare. Men det vet ju du, eller…

Ibland räcker det inte att vilja sluta med sina dumheter. Vi tycks behöva en kraft större än oss själva. En som kan älska oss. Trots allt. Det var om honom den siste förelöparen talade om. Och döpte.

Det var därför vi satt där. På parkbänkar. I kylan. Men när jag frågade en bit in i vår tjänst till Gud, att lyssna in Guds ord, budskap, om vi frös, så skakade vi alla på huvudet. I kylan. ”Vi har bara varandra” som Dileva sjunger, det var det våra hjärtan där i förmiddags förstod och skickade signaler till våra huvuden. Ingen frös. Vi var ju tillsammans i kärlekens namn. Jesus. ”Märkligt varmt i det kalla”, tänkte jag.

imagePå en parkbänk, i en oas som förlorat sin attraktion, där på dansbanan, under taket bland det sedan länge färgflagnande husen hade människor varandra. ”De komma från öst och väst”, som psalmisten sjöng.

Så kan en förmiddag i ett kallt Tierp vara. Värmen kom till oss, från en mans ord för över 2000 år sedan. Märkligt. Och så säger en del att Sverige inte är troende.

Hå ja ja…..

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s